Imorgon bitti är det tid för återbesök hos läkaren efter insättningen av mina nya antidepressiva. Insättningen går mig upp över öronen just nu och jag vet stundtals inte vart jag ska ta vägen. Förhoppningsvis avtar symtomen snart men så plågsamma som dessa dagar är så känns varje dag som en vecka och omöjlig att ta sig igenom, vilket gör det extra tungt att inte veta när det kommer att vända... om det ens gör det. Min största rädsla är att det inte vänder. Att vården vänder mig ryggen igen, så som den gjort så mycket under alla år då jag bär på en osynlig sjukdom som de inte kan mäta med några enkla tester. Så de låter mig hellre vara. Men nu vill jag verkligen ha hjälp, jag villl verkligen att tabletterna ska hjälpa och jag vill må bra. Jag vill leva. Och jag vill orka leva.