"It's like we all live in a Prozac nation, united states of depression"




Dags att skriva mina sista inlämningsuppgifter i läsårets intressantaste kurs - psykiatri 1. Tyvärr också den jobbigaste då mitt huvud bestämt sig för att jag också ska ha ett praktiskt moment i denna kurs. Psykologi och psykiatri må nog ändå vara några av de intressantaste ämnen jag känner till, men att sitta med en klass där merparten varit friska hela sina liv och aldrig upplevt enorm psykisk smärta är påfrestande, speciellt inte som en vet hur mycket en kan öppna sig för "normala" personer. På så sätt känner jag mig nästan fortfarande hospitaliserad, försatt i en maktlös position där jag inte kan läsa av de sociala koderna. För vad säger en? "Hej, jag satt inlåst i flera år för att mitt huvud funkar annorlunda än erat, jag har hatat livet till den grad att hela mina tonår var fyllda av en intensiv dödslängtan som resulterade i en sönderskuren kropp som jag nästan svalt ihjäl av självhat"? 

Det kanske, kanske, faktiskt vore en positiv sak, vill jag ändå tänka ibland. Leka med tanken att öppna upp om hur mitt liv har varit, vilken kamp jag fått genomgå för att vinna mitt liv. Att orka leva, inte bara överleva. Folks syn på psykiskt sjuka smärtar. Öppna diskussioner om psykiska sjukdomar i klassrummet, de kan faktiskt göra väldigt ont. Jag försöker parera folks åsikter, ifrågga sätta dem och be dem utveckla sina tankegångar, utan att öppna upp för mycket om min egen historia. Ja, jag sitter där, som en numera friskförklarad, om än dock deprimerad person, bland en grupp personer som talar om sin rädsla för psykiskt sjuka. Kring hur svårt de har det i mötet med dessa människor. "De är konstiga, och de tänker inte som vi. Tänk så är de utåtagerande? Konstigt folk som sitter och mumlar för sig själva, vad pratar man med, med en sådan person? Det går ju inte prata som en pratar med oss friska. De är ju så... udda."

Ja, där sitter ni faktiskt, och pratar om mig. Om er rädsla att tala med mig.

Men ni vet det inte, för jag har inte berättat för er hur min resa sett ut. Ni tror att jag är som er, en sån där person som ni vågar ha ett samtal med. Men ni vet inte, att ni faktiskt pratar om er rädsla för mig.